Att känna glädje

När man blir drabbad av något som påverkar livet så stort som en kronisk sjukdom, som ställer saker och ting på ända, får man en annan syn på livet. Livet blir lite ”mindre”, inte så fullt och då är det kanske lättare att uppskatta små, små saker på ett annat sätt än det är i det liv de flesta lever.

download (34).jpgJag märker att jag blir glad och känner glädje över saker som många inte ens kanske funderar över. Och jag märker också att folk reagerar ungefär som ”jaha, var det något speciellt med det”. Det är så lätt när livet bara rullar på att ta saker för givet. Det behövs oftast mer speciella saker som en resa, en rolig fest, nytt jobb eller sånt för att det ska bli något extra.

Men jag känner glädje över att jag har haft en bra dag och klarat min vardag utan att krackelera. Eller att jag lyckas få till lite småsaker hemma som legat länge och väntat. Eller att jag har lyckats skrapa mitt lilla badrumsfönster på landet för att kunna måla det och inte fick jätteont efter det för att jag gjorde det i etapper. Eller att jag idag har tagit två hyfsade promenader, lagat en soppa, duschat och varit på banken för att äntligen flyttat hit mina konton från Stockholm

Det som jag känner glädje över idag var ju sådant som jag bara gjorde tidigare som i förbifarten, utan att tänka på det.  Lite som när jag får frågan om vad jag har gjort idag och jag talar om att jag har duschat, promenerat, gjort mina övningar, lagat mat, läst lite. Det är vad jag har gjort för att allt tar energi och det kanske var det jag orkade med den dagen. Men troligtvis var nog inte det svaret som frågeställaren tänkte sig när hen ställde frågan.

Att göra något är ju det man gör utöver vardagen. Men oftast gör jag inte så hemskt mycket utöver vardagen. Inte för att jag inte vill utan för att det inte riktigt får plats vare sig i huvudet eller för kroppen. Men en glädje är att det faktiskt går bättre än det gjort på många år så jag får in lite mer av vardag i min vardag och dessutom lite då och då något utöver vardagen. För bara nåt år sedan var det på en väldigt låg nivå det jag gjorde men nu har jag nästan en vardag delux om jag jämför 🙂

Så nöjd och glad

Det är en enorm förmån att i min situation kunna säga nej till arbetslivet och kunna ta den tid det tar att få bli frisk från utmattningen och att få till balansen med att leva med fibro. Att ha ekonomi för det och att hitta stöd och rehabilitering som hjälper. Jag förstår att det inte är många som har den mjöligheten och det tänker jag ofta på. Men jag ser också att det har varit helt avgörande för mig för att få chansen till ett bra liv ändå.

Det är ju nio månader sen jag ”sa upp mig” från Arbetsförmedlingen och jag trodde att nu vänder det….det har det ju gjort också men kanske inte på det sätt jag trodde. Ni vet det där med att folk ofta kör på som attan i livet och arbetet och sen när semestern kommer så brakar man i en dunderförkylning eller nåt. Så tror jag det är för mig nu. Efter att jag blev arbetslös 2010 har jag levt med en stress och en press att få till livet och arbete. Jag mådde ju inte ens bra redan innan jag blev arbetslös utan hade problem med trötthet, kroppen och stress redan då.

Jag har ju egentligen haft mer eller mindre problem i närmare 15 år och det slutade med att jag dundrade rejält in i väggen 2015 efter att jag fått diagnosen fibromyalgi och jobbat på ett ställe som hade problem med personalmobbning, dålig och ostrukturerad ledning, dålig ekonomi och dåligt med personal, hur mycket problem som helst egentligen. På den arbetsplatsen tog jag stryk ordentligt.

När jag nu har kunnat släppa allt så tänkte jag nog att nu börjar livet igen…..och det har det ju gjort på sätt och vis. Men jag tror också att spänningarna som har börjat släppa har suttit så djupt för att de har varit där så länge. Och i takt med att spänningarna släpper så kommer den där ”dunderförkylningen på semestern”. Förutom mitt vanliga mående med kropp och knopp i fibrolivet så har jag haft svamp på munnen, infektion i en tand som jag fick dra ut, magkatarr utan dess like, en svullnad på näthinnan över gula fläcken som just folk som gör för mycket kan få, munsår, 2 förkylningar osv.

Jag tror att allt som kommer nu är spänningar som jag har burit på men först nu släppts fria och då kommer allt detta när jag äntligen, sakta men säkert, kan slappna av. Och det kommer just för att kroppen är för sliten. Och jag ser att det inte hade varit bra för mig om jag hade behövt fortsätta försöka få tag på arbete och känna pressen från myndigheter. Tänker jag rent krasst så vet jag inte vad jag hade haft för slags liv och till slut kanske jag inte hade haft något liv kvar. För det går inte att slita på kroppen för länge.

download (33).jpgSå med facit i hand är jag otroligt glad att jag har kunnat hoppa av ekorrhjulet och ta hand om kroppen som jag har slitit på för hårt i så många år. Och jag är otroligt nöjd att jag vågade ta beslutet att hoppa av ekorrhjulet. Det är inte ett helt självklart beslut i vårt land där livet går ut på att arbeta, för sin försörjning och pension, och att bidra till staten och det sociala systemet. Och en stadig fråga folk ställer är ju: ”vad gör du” inte ”vem är du”.  Jag har ju fortfarande många år kvar så vem vet….jag kanske hittar på något som passar mig att försörja mig på 😉

Vad tänker du om att stå utanför ekorrhjulet?

Födelsedagspresent till mig själv

Jag fyllde jämt i somras och en så pass hög ålder att jag tyckte jag kunde ge mig själv något väldigt fint. Så jag hyrde mig ett hus i Kroatien i två veckor och bjöd ner systrar och mor en vecka och kompisar den andra veckan. Kruxet var ju att få mig själv att hålla och hålla ihop i två veckor så jag fick göra en plan. Och jag lyckades hålla mig till planen och fick en jättebra resa för mig, och jag hoppas för de andra också.

20190909_171436.jpgJag, min mamma och mina systrar har hyrt hus i Kroatien en vecka i september under några år och förra året hittade vi ett jättebra hus. Så jag började redan då fundera på om jag skulle kunna hyra det själv i år när jag nu fyller 60 år. Jag vill inte ha fest för det har jag haft flera gånger och jag orkar inte med det längre. Dessutom är det ju bara för en dag i stort sett med en massa jobb innan. Men jag ville göra något extra av det och få till ett lite mer rejält umgänge för en gångs skull. Jag har ju haft lite svårt att få till ett flöde i mitt umgänge under rätt många år nu och kände att jag ville fylla på den kvoten lite mer ordentligt.

De tidigare åren har vi ju varit en vecka och det går ju att hantera med att köra på lite för mycket för att sen ta det jättelugnt när jag kommer hem. Och det har jag fått göra för jag har varit sliten efter en vecka med upplevelser och umgänge hela tiden. Nu skulle det bli två veckor med folk hela tiden och jag behövde få mig själv att hålla under tiden och dessutom se till att ha trevligt. Jag ville ju att det skulle vara trevligt för de som var med också och inte bara ha en trött, hängig och grinig medresenär.

Jag fick lov att komma på en plan och dessutom hålla mig till den. Jag har lite för lätt att glida på mina planer för att saker och ting är för trevliga för stunden…. Inte lätt det här med balansen. Så planen var att ta pauser från de andra, att ta pauser med vila och att vara för mig själv en del. Och jag höll mig till planen så min resa blev jättebra och jag mådde bra. Jag tror att de andra hade jättetrevligt också och vi hade trevligt tillsammans.

Huset har två lägenheter så jag bodde i en av dessa, lördag till lördag i två veckor, och min ena syster bodde med mig tisdag till tisdag i en vecka. Alltså fick jag några dagar för mig själv i början och slutet av mina två veckor. I den andra lägenheten bodde först mamma och min andra syster lördag till lördag en vecka. Den andra veckan bodde några kompisar lördag till fredag nästa vecka. Och sista dygnet var jag helt själv på slutet. Dessutom tog jag förmiddagarna för mig själv med egen frukost, en skön promenad, lite pyssel för mig själv och sen lunch, ibland en tuppis också. Sen umgicks jag med de andra på eftermiddagarna och kvällarna. Ibland så gjorde jag mindfulness innan vi åt middag om det behövdes.

De jag har rest med är väldigt självgående människor så det har inte varit några problem. Alla har tagit saker i sin egen takt. Dessutom höll jag mig till min plan väldigt bra så min resa blev precis så bra, trevlig, mysig och behaglig som jag hade önskat. Min födelsedagspresent till mig själv blev toppen och kommer att hänga kvar länge med sköna minnen och en bra känsla att jag nog är på väg, sakta men säkert, att lära mig att hantera min nya situation i livet.

20190911_132904.jpg

Vad gör du för att hitta en bra känsla i livet?

Bakslag och lärdom

Jag har fått ett bakslag när det gäller stressen så det har varit lite tufft ett tag nu. Skrev lite om det i förra inlägget. Men jag kanske får lära mig något av det. När jag började märka det så kände jag att jag blev så himla trött på mig själv att det ska vara så svårt. Så himla svårt att se och känna i tid.

Men jag tänker att jag kanske inte ska gå så hårt åt mig själv om det. Det är fruktansvärt svårt att ändra sig när det gäller gamla mönster. Jag har ju en viss personlighet och en massa erfarenheter som satt sina spår. Och tänker jag på att jag faktiskt är in och rotar i min personlighet för att ändra vissa beteenden så kan ju nästan vem som helst förstå att det är svårt att få till.

download (32).jpgSå nu har jag bestämt mig att vara snäll mot mig själv. Att ge mig själv en chans att få till det så att jag inte hela tiden lever på reserverna. För det är det jag gör, tullar på reserverna hela tiden och troligtvis till och med över reserverna emellanåt. Mycket för att jag har så mycket som jag vill göra och mycket för att jag gör saker som jag inte borde just för stunden.

Jag nämnde ju i förra inlägget att jag har skrivit ett avtal med mig själv. Det går ut på att jag inte ska dra igång stora eller halvstora projekt utan mest bara ta hand om vardagen och mig själv, göra något trevligt då och då. Blir jag rastlös och vill göra något så får jag gå en promenad till, även fast jag redan tagit en. Eller ta ett bad. Eller mindfullness. Eller göra mina kroppsövningar . Eller läsa en bok. Eller se en mysig film. Målet är att bara leva livet som det kommer och göra snälla saker för mig själv.

För det är det jag har haft så svårt att få till för mitt huvud är ganska kreativt och vill så mycket saker som ofta blir för stora. Och har jag gjort ett projekt så tänker jag att det här gick ju bra. Jag gör ett till…. Kan liksom inte vara nöjd med det jag har gjort och sedan låta det vara ett tag så att jag samlar på energi igen. Lite för ivrig kanske 🙂

Mycket av det här har jag kommit på själv sakta men säkert med hjälp av den rehab jag har letat upp. Men det som fick mig att verkligen förstå det och uttryckte det jättebra var en filmsnutt som ligger på denna sida https://www.bragee.se/smarta-1. Det finns två olika filmer och båda är jättebra men den som blev ett aha-moment för mig var ”Din kroppsbudget i långvarig smärta”. Den gav mig den bekräftelse jag behöver för att jag är på rätt väg i min kamp med kroppen och orken för att förhoppningsvis få till livet på ett bra sätt i framtiden. Det går ju framåt i alla fall fast med en del bakslag 🙂

Tänk att det är så svårt

Att lära sig ett nytt sätt att vara på är inte lätt och jag går på nitar hela tiden. Blir bättre och bättre men tampas fortfarande med att lära mig lyssna på kroppen. Och kroppen spökar till det emellanåt för att jag slarvar iväg.

Tidigare när stressen var som värst tog det stopp hela tiden för i stort sett allt. Dessutom mådde jag ju nästan aldrig speciellt bra för huvudet var som inlindat i ett töcken och helt ostrukturerad i tankar.  Välbefinnandet var på en otroligt låg nivå så det var inte mycket som kändes roligt heller.

Men jag fick en stor förändring i känslan och tanken i påskas så efter det har livet känts roligare och det är roligare att göra saker igen. Och med det välbefinnandet så kommer ju lusten tillbaks igen att göra en massa saker. Och jag har ju en massa saker jag vill göra……

Och jag har gjort en hel del och det har varit roligt. Men så drar det igång med stressreaktioner i kroppen och jag har så svårt igen att känna. Eller jag känner det men lyssnar inte tillräckligt. Jag tar paus en dag och tror att nu är det bra igen….. Hur svårt kan det vara kan man ju undra. Jag vet ju vart det barkar och ändå så drar de gamla mönstren igång.

download (31)

Det är väl det som är problemet med att ta sig ur utmattning, de där gamla mönstren. Jag har ju levt på ett sätt, i stort sätt i hela mitt liv, så det går inte i en handvändning att ändra det. Det har jag börjat förstå faktiskt. Och jag lyckas stoppa tidigare nu för tiden för jag har inte ramlat dit ordentligt på ett bra tag. Men jag behöver hitta ett sätt som gör att jag tycker att livet är roligt även fast jag inte drar iväg hela tiden.

Den känsla jag framför allt behöver jobba med är att det ska vara viktigast för mig att ta hand om mig själv på ett sätt så att jag håller och inte dra iväg med andra ”roliga” saker för mycket. Men de där andra sakerna har det en tendens att bli för mycket av, för vad jag orkar. Då ”hinner” jag inte med mina må-bra-saker och prioriterar dem inte utan fixar och donar med saker som faktiskt inte är lika viktiga egentligen men någonstans i huvudet blir de viktigast, nästan som ett gift ibland.

Och nu har kroppen protesterat igen sedan några veckor så jag försöker jobba mig tillbaka till en bättre nivå. Jag har ikväll skrivit ett avtal med mig själv om vad jag ska prioritera och inte prioritera. Tänkte att det kanske går bättre om jag skriver ner det på papper för när det har dragit iväg som det gjort nu så snurrar samma saker varje gång runt i huvudet om hur jag vill ha det så nu finns det på pränt till de dagar jag behöver påminna mig själv.  Så bättre lycka denna gång 🙂

Sund självhävdelse

download (30)Jag vet inte vad som hände efter att jag ”sa upp” mig från Arbetsförmedlingen i januari. Det var som att proppen drogs ur på något sätt och jag behövde ha tid att landa i det som ska bli det nya livet utan jakt på jobb. Och det blev faktiskt som stiltje i huvudet på något vis. Inte behöva hitta lösningar, inte behöva hitta idéer, inte behöva förklara vad som går och vad som inte går för tillfället. Allt det tog ett tag.  Det blev även stiltje för bloggtankar.

Sen fick jag en MMR, Multi Modal Rehabilitering, som varade i två månader. Den blev som slutklämmen på allt mitt rehabiliterande jag har försökt få till de senaste tre åren, ungefär som sluttentan på något sätt. Det var så nyttigt att få gå igenom saker jag lärt mig tidigare men också få en hel del nytt. Och mitt i den, efter fyra veckor, på påskafton, var det som att det kickade in, den där känslan av vad som är rätt för mig och att kunna stå upp för det.

Jag har hela tiden, kanske till och med alltid, försökt anpassa mig så att mitt eget passar in emellan det som är tillsammans med andra. Och det som är tillsammans med andra har jag inte riktigt gjort på mina villkor. Ofta blir det då mer att det passar andra och mitt eget får inte riktigt plats. Till sist blir det ju en stress när inte mitt eget hinns med medan jag har ork och så hafsar jag till det med det, sållar bort och bara tar det allra viktigaste.

Men på påskafton hände det….. 🙂 Vi skulle ha familjemiddag och jag kände mig stressad för jag hade haft ett par veckor med mycket omkring mig. Jag försökte sno ihop mig och komma ut till landet, där vi skulle vara, tidigt, så att det blev mycket umgänge och hinna fixa lite. Och plötsligt kände jag bara att det här går inte, jag orkar inte. Så jag bara tog saker och ting precis i min tid, tog en promenad, satt i solen på balkongen, vilade, fixade mig klar i lugn och ro. Kom ut i lagom tid till middagen och hade fått mig själv att må rätt bra ändå.

Det där låter nog inte som något märkvärdigt men för mig var det en livsavgörande vändning på mitt eget sätt att vara. Det var ”sund självhävdelse” . Det har blivit som mitt nya mantra. Jag har alltid varit dålig på att stå upp för mig och mitt. Jag har en lång bit kvar tills det sitter i ryggmärgen men sakta men säkert så kommer det mer och mer.

När jag fick höra ”sund självhävdelse” första gången så förstod jag direkt vad jag inte har som andra har, det där att kunna stå upp för sig och sitt som en naturlig del i en själv, att sätta gränser. Och det tränar jag på nu 🙂

Kommentarer

downloadIbland blir jag så trött på kommentarer och tar illa vid mig. Hur svårt kan det vara att se att jag har det tufft att få runt vardagen och ge mig kred för att jag ändå lyckas hyfsat. Att jag har fått skala bort hur mycket som helst för att få runt det mest basala och dessutom få till något roligt.

Kommentaren som är aktuell nu: man behöver inte göra allt på en gång…..och dessutom med en viss irritation. Nej det behöver man verkligen inte. Och som om jag gör det. Kommentaren kom dessutom när jag försökte berätta om att jag har gjort framsteg och är glad för att jag får runt vardagen lite lättare. Jag förstår inte kommentaren i det sammanhanget.

Men jag förstår inte kommentaren i något annat sammanhang heller egentligen med tanke på hur jag går och balanserar varje dag, med vad jag behöver göra, vad jag orkar och vad jag vill göra. Och den balansen är svår med tanke på att jag tampas med både fibro och utmattning.

Jag låter bli massor med saker som jag skulle vilja göra. Som att träffa folk mer, att resa, att sy grejer, att fixa och dona med saker hemma, städa, pyssla, gå på stan, träna annat än jag gör, ut och äta, gå på teater, tvätta bilen, arbeta, bjuda folk på middag, ta ett glas vin på en bar. Det finns mycket som jag skulle kunna rabbla upp. Och jag låter bli dessa saker för att jag inte orkar, inte för att jag inte vill.

Jag får tänka varje dag hur jag ska lägga upp den med vad jag behöver, vad jag orkar och vad jag vill. Som idag har jag valt att duscha, laga mat, promenad, skriva blogg, plocka undan en hög med kläder som jag inte orkat hänga upp, lite tv. Mer blir det nog inte för jag var ur balans idag och orkar inte efter lite för mycket aktivitet. Och så ser dagarna ofta ut för mig trots att det går bättre.

Medan en frisk person gör de saker jag gjort idag utan att ens tänka på det för det bara ingår i vardagen och dessutom kanske arbetar och träffar någon kompis efter jobbet. Eller fixar runt i trädgården och bjuder hem folk på middag. Och en massa andra saker.

Så nä, jag gör inte allt på en gång. Så långt ifrån det man kan komma skulle jag nog säga. Speciellt om jag ser vad folk gör runt mig…. Fast jag ska väl inte jämföra mig med andra heller…. Eller???

download (29).jpgJag jobbar på att inte ta åt mig och att i alla fall jag ser att jag gör och har gjort ett himla jobb för att komma hit där jag är idag. Så idag ger jag mig själv en klapp på axeln för att jag håller på med ett hästjobb att ta mig tillbaka till en bra tillvaro även om inte andra förstår vilket jobb det ligger bakom att jag mår så pass bra som jag gör nu.

 

Mer än mitt arbete

 De senaste tio åren har jag ju försökt att få mig i skick för att kunna arbeta. Det har inte gått så bra och det har varit knäckande på många sätt att försöka hitta arbetsmöjligheter på samma gång som jag känt att jag inte får ihop min egen vardag och att må bra på samma gång. Min syn på mig själv har på något sätt blivit rubbad från att ha varit en väldigt kapabel person till att bara bli en arbetsmaskin som inte håller ihop och utan eget liv. Jag är ju så mycket mer än mitt arbete.

Jag vet att vi behöver arbeta för att få runt våra egna liv och för att få runt samhällsapparaten rent ekonomiskt. Problemet blir bara när man har levt livet så att det har sugit musten ur en totalt, som jag har gjort. Eller att man råkar ut för något annat som tar bort arbetsförmågan helt eller delvis.

För mig har det känts knäckande att jag ska arbeta till varje pris och så mycket det bara går utan att klara av mig själv. Som om jag ska ta in hjälp med städning, matlagning, tvättning osv bara för att kunna arbeta. Jag har verkligen haft problem med att få runt min vardag. Och framför allt att få runt den, att dessutom må bra och kanske ha lite kraft kvar till något roligt. Det har varit knäckande att känna att jag inte klarar mig själv på ett, för mig, värdigt sätt. Att dessutom känna att systemen som vi har runt oss, som ska vara en trygghet i sådana lägen, faktiskt mer knäcker än hjälper. Det är tungt att se.

I vårt samhälle är ju arbetsidentiteten det viktigaste verkar det som. Speciellt med tanke på att den fråga man oftast får när man träffar nya människor är: Vad jobbar du med? Och i samhällsdebatten är det bara arbetslinjen som gäller och kan man inte arbeta så är man ”utanför”…… med allt detta prat om utanförskap.

download (28)Men jag tänker att vi är ju så mycket mer än vårt arbete. I många andra kulturer så får man frågan: Vem är du? En mycket intressantare fråga tycker jag. Mycket mer spännande att få se vem en person är än vad den personen arbetar med.

Nu har jag turen rent ekonomiskt att jag har kunnat ta ett steg tillbaka och kliva av ekorrhjulet när livet inte blev som jag önskar eller hade hoppats på. Och jag tänker att jag är en lika intressant och viktig person som någon som arbetar. Det är ju några månader sedan jag hoppade av Arbetsförmedlingen och det börjar verkligen märkas nu när jag kan slappna av och ta allt i min egen takt och inte behöva sträva efter något som har varit så svårt för mig att få till. Jag mår bättre för att jag inte behöver vara klar och redo för något utanför min egen vardag och min egen ork.

Dessutom börjar jag känna igen mig själv mer som den kapabla person jag faktiskt är. Jag har tänkt att hon är nog borta p g a allt som hänt. Men sakta kommer det fram igen när stressen och pressen börjar lämna mig och stressnurren i huvudet börjar sakta in. Stressnurren har jag ju fått mycket hjälp med men det har ju varit en väldig press med Arbetsförmedlingen så den har ju minskat enormt.

Och framför allt…..jag känner mig inte utanför. Jag kände mig mycket mer utanför när huvudet inte fungerar som det ska för att det är kaos inombords och livet känns ogripbart på något sätt. Så jag känner mer att jag faktiskt har börjat ta tillbaka min plats i tillvaron och det känns underbart att jag lyckats få till det till slut. På mitt sätt 🙂

 

Luften gick ur

download (9)Efter att jag hoppade av ekorrhjulet och ”sa upp mig” från Arbetsförmedlingen så var det som att luften sakta pyste ur mig. Det blev liksom stiltje och känslan av att ”vad blir det nu”?

Jag har ju hållit på i så många år att försöka må bättre så att jag ska kunna arbeta. Och helt plötsligt så behöver jag inte tänka i de banorna. Och då kom ju sakta men säkert en undran om vad jag vill nu och vad har jag kvar. Helt plötsligt stod jag utan mål och riktning. Det blev som att plötsligt bara hänga löst i tillvaron. Tidigare har det ju alltid varit fokus på att arbeta, fixa boende, ta semester, utbilda mig osv. Hela tiden haft olika mål. Och vad skulle målet bli nu?

Jag har fortfarande inte ett mål men det finns ju en massa delmål som jag kan rikta in mig på. Och det bästa i hela situationen är ju att jag bara behöver göra sådant som är bra för mig, som jag mår bra av och tycker är roligt. Den situationen har jag ju aldrig varit i förut, att bara tänka utifrån mig. Inget arbete som tar tid och kraft, ingen Arbetsförmedling som ligger på om det ena eller det andra.

Just nu går jag en enklare variant av MMR, Multi Modal Rehabilitering. Den ska bli min ”tenta”, eller slutkläm på min rehabilitering tänker jag. Efter den tänker jag bara försöka använda mig av de saker jag lärt mig under de tre senaste åren och fortsätta försöka få till livet i en bättre balans. Inte mer rehabilitering än den jag gör själv i vardagen. Det är ett delmål som snart är avklarat.

Den har hittills varit jättebra. Jag får på något sätt samla ihop allt jag lärt mig de senaste tre åren och få det lite mer generaliserat. Jag har fått en förståelse för att det jag är med om är sådant som ingår i utmattning mycket och inte bara sitter i mitt huvud. Jag behöver inte lägga ”skulden” på mig när jag inte får till det utan kan bara tänka att ”jaja, det är så det är och det blir bättre sakta men säkert”. Har ju hänt jättemycket de tre senaste åren sedan jag började min rehabilitering ordentligt.

Ett annat mål är att jag vill försöka få till mer resande än vad det varit de senaste 10 åren. Jag har alltid älskat att resa och har gjort det otroligt mycket. Sen tog det bara stopp med fibron och utmattning. Nu tänker jag att jag ska hitta ett sätt att resa på som passar mina nya förutsättningar. Ett delmål som jag jobbar mig fram mot. Och ett som jag tycker är jättekul. Planeringen är ju halva resan 🙂

Jag har också bestämt mig för att för första gången i mitt liv gå med i en styrelse. Jag bor i en bostadsrättsförening och sekreteraren ska flytta och de frågade om jag kunde tänka mig att ta över. Tanken har kommit sen jag slutade med Arbetsförmedlingen men jag hade tänkt kanske om ett år eller så. Men så hände det lite tidigare så jag provar. Har talat om för de andra i styrelsen att huvudet inte fungerar alla gånger utan att de får hjälpa mig just på möten med vad som är viktigt att få med i protokollet. Jag kan ju inte lyssna, prata och skriva samtidigt längre 🙂 . Då blir det kortslutning i hjärnan.

Det är några delmål och nya riktningar som sakta har vuxit fram sen januari. Och det börjar kännas som att livet får en riktning på något sätt igen. En riktning har man ju hela tiden egentligen men kanske mer riktning med mening. Det här med meningen med livet, eller kanske mer som mening i livet 🙂 . Och att känna mening i tillvaron är otroligt viktigt tror jag.

 

När ett plus ett blir två

Vissa saker tar tid att fatta…..och är svåra att lyssna till. Som när kroppen säger ifrån. Nu ser jag ju att min kropp har sagt ifrån många gånger genom livet. Men så många gånger jag bara låtit bli att lyssna till den. Till sist skrek kroppen och då gick det faktiskt inte att ignorera längre.

I hela mitt liv har jag varit känslig i både kropp och själ. Kände av kroppen mycket och tidigt i livet, som mage, rygg, nacke, axlar osv. Men också haft mycket funderingar, undringar och tankar. Dessa funderingar och tankar har gjort att jag har haft svårt att koppla av hjärnan ibland och har tagit på mig för mycket saker att göra och tagit åt mig för mycket av tillvaron runtom mig. Både kroppen och själen har i perioder gjort så att jag har haft svårt att framför allt somna men även på senare år att hålla mig i djup sömn.

Många gånger har jag fått höra att känn inte efter så noga eller fundera inte så mycket eller du är så känslig. Och det är nog så de flesta fungerar kanske. Inte funderar så mycket eller känner så mycket. Eller känner så mycket av sin kropp utan det bara rullar på i livet. Så jag har ju lyssnat på det där och omedvetet försökt att bara bita ihop och köra på. För det är ju så det är. Och i vårt samhälle ska man ju vara en som bara arbetar på, gärna mycket. Är aktiv, social, fulltecknad kalender osv. Jag tror att det kanske fungerar för många men för mig har det inte fungerat något vidare med facit i hand.

För några år sedan förstod jag att jag är en högsensitiv person, alltså högkänslig. Man har helt enkelt ett känsligare nervsystem. För mig blev den insikten vändningen till att sakta men säkert få tillbaka mitt liv. Jag har ju egentligen inte förstått varför jag har gått in i väggen för jag har inte varit en person som har levt för mitt arbete på något vis eller jobbat som en galning. Jag har jobbat en hel del i perioder men också tagit långa ledigheter. Däremot så börjar jag sakta men säkert lägga ihop ett plus ett och få det till två.

download (26).jpgMin högsensitivtet gör att jag tar in mycket mer i tillvaron än vad andra gör och jag behöver mer ”vila” än andra. Kanske inte vila med sömn utan mer vila från stimulans, att ha mer ”stillhet” i mitt liv, att samla ihop tankarna och bearbeta intryck. Nu förstår jag ju att jag har gått och slitit på mig genom hela livet när jag försökt vara som det till en del anses att man ska vara i samhället. Jag har haft fantastiskt mycket roligt under tiden men till sist blev det inte roligt längre utan jag bara blev tröttare och tröttare och fick mer och mer problem med kroppen.

Jag tror inte att min högsensitivitet enbart är boven i dramat till att jag fått fibro och utmattning men den har varit en stor bidragande orsak för jag har levt livet tuffare än vad jag egentligen klarar av. Högsensitivitet är något fantastiskt bra också bara man lär sig att förstå och leva med det personlighetsdraget, för det är just det är, ett personlighetsdrag som cirka 20 % av världens befolkning har.

Nu har jag börjat få glädjen tillbaka i livet och har bättre balans på orken så att jag inte brakar ihop hela tiden och blir sjuk i fibron och stressen. Det händer fortfarande att jag blir sjuk men inte alls på samma sätt som tidigare och jag hoppas att jag fortsätter att lära mig att hantera min situation bättre. Och ju mer jag lär mig och ju mindre stress jag har i tillvaron desto bättre kommer både jag och mitt liv att bli 🙂