Mer än mitt arbete

 De senaste tio åren har jag ju försökt att få mig i skick för att kunna arbeta. Det har inte gått så bra och det har varit knäckande på många sätt att försöka hitta arbetsmöjligheter på samma gång som jag känt att jag inte får ihop min egen vardag och att må bra på samma gång. Min syn på mig själv har på något sätt blivit rubbad från att ha varit en väldigt kapabel person till att bara bli en arbetsmaskin som inte håller ihop och utan eget liv. Jag är ju så mycket mer än mitt arbete.

Jag vet att vi behöver arbeta för att få runt våra egna liv och för att få runt samhällsapparaten rent ekonomiskt. Problemet blir bara när man har levt livet så att det har sugit musten ur en totalt, som jag har gjort. Eller att man råkar ut för något annat som tar bort arbetsförmågan helt eller delvis.

För mig har det känts knäckande att jag ska arbeta till varje pris och så mycket det bara går utan att klara av mig själv. Som om jag ska ta in hjälp med städning, matlagning, tvättning osv bara för att kunna arbeta. Jag har verkligen haft problem med att få runt min vardag. Och framför allt att få runt den, att dessutom må bra och kanske ha lite kraft kvar till något roligt. Det har varit knäckande att känna att jag inte klarar mig själv på ett, för mig, värdigt sätt. Att dessutom känna att systemen som vi har runt oss, som ska vara en trygghet i sådana lägen, faktiskt mer knäcker än hjälper. Det är tungt att se.

I vårt samhälle är ju arbetsidentiteten det viktigaste verkar det som. Speciellt med tanke på att den fråga man oftast får när man träffar nya människor är: Vad jobbar du med? Och i samhällsdebatten är det bara arbetslinjen som gäller och kan man inte arbeta så är man ”utanför”…… med allt detta prat om utanförskap.

download (28)Men jag tänker att vi är ju så mycket mer än vårt arbete. I många andra kulturer så får man frågan: Vem är du? En mycket intressantare fråga tycker jag. Mycket mer spännande att få se vem en person är än vad den personen arbetar med.

Nu har jag turen rent ekonomiskt att jag har kunnat ta ett steg tillbaka och kliva av ekorrhjulet när livet inte blev som jag önskar eller hade hoppats på. Och jag tänker att jag är en lika intressant och viktig person som någon som arbetar. Det är ju några månader sedan jag hoppade av Arbetsförmedlingen och det börjar verkligen märkas nu när jag kan slappna av och ta allt i min egen takt och inte behöva sträva efter något som har varit så svårt för mig att få till. Jag mår bättre för att jag inte behöver vara klar och redo för något utanför min egen vardag och min egen ork.

Dessutom börjar jag känna igen mig själv mer som den kapabla person jag faktiskt är. Jag har tänkt att hon är nog borta p g a allt som hänt. Men sakta kommer det fram igen när stressen och pressen börjar lämna mig och stressnurren i huvudet börjar sakta in. Stressnurren har jag ju fått mycket hjälp med men det har ju varit en väldig press med Arbetsförmedlingen så den har ju minskat enormt.

Och framför allt…..jag känner mig inte utanför. Jag kände mig mycket mer utanför när huvudet inte fungerar som det ska för att det är kaos inombords och livet känns ogripbart på något sätt. Så jag känner mer att jag faktiskt har börjat ta tillbaka min plats i tillvaron och det känns underbart att jag lyckats få till det till slut. På mitt sätt 🙂

 

Annonser

Luften gick ur

download (9)Efter att jag hoppade av ekorrhjulet och ”sa upp mig” från Arbetsförmedlingen så var det som att luften sakta pyste ur mig. Det blev liksom stiltje och känslan av att ”vad blir det nu”?

Jag har ju hållit på i så många år att försöka må bättre så att jag ska kunna arbeta. Och helt plötsligt så behöver jag inte tänka i de banorna. Och då kom ju sakta men säkert en undran om vad jag vill nu och vad har jag kvar. Helt plötsligt stod jag utan mål och riktning. Det blev som att plötsligt bara hänga löst i tillvaron. Tidigare har det ju alltid varit fokus på att arbeta, fixa boende, ta semester, utbilda mig osv. Hela tiden haft olika mål. Och vad skulle målet bli nu?

Jag har fortfarande inte ett mål men det finns ju en massa delmål som jag kan rikta in mig på. Och det bästa i hela situationen är ju att jag bara behöver göra sådant som är bra för mig, som jag mår bra av och tycker är roligt. Den situationen har jag ju aldrig varit i förut, att bara tänka utifrån mig. Inget arbete som tar tid och kraft, ingen Arbetsförmedling som ligger på om det ena eller det andra.

Just nu går jag en enklare variant av MMR, Multi Modal Rehabilitering. Den ska bli min ”tenta”, eller slutkläm på min rehabilitering tänker jag. Efter den tänker jag bara försöka använda mig av de saker jag lärt mig under de tre senaste åren och fortsätta försöka få till livet i en bättre balans. Inte mer rehabilitering än den jag gör själv i vardagen. Det är ett delmål som snart är avklarat.

Den har hittills varit jättebra. Jag får på något sätt samla ihop allt jag lärt mig de senaste tre åren och få det lite mer generaliserat. Jag har fått en förståelse för att det jag är med om är sådant som ingår i utmattning mycket och inte bara sitter i mitt huvud. Jag behöver inte lägga ”skulden” på mig när jag inte får till det utan kan bara tänka att ”jaja, det är så det är och det blir bättre sakta men säkert”. Har ju hänt jättemycket de tre senaste åren sedan jag började min rehabilitering ordentligt.

Ett annat mål är att jag vill försöka få till mer resande än vad det varit de senaste 10 åren. Jag har alltid älskat att resa och har gjort det otroligt mycket. Sen tog det bara stopp med fibron och utmattning. Nu tänker jag att jag ska hitta ett sätt att resa på som passar mina nya förutsättningar. Ett delmål som jag jobbar mig fram mot. Och ett som jag tycker är jättekul. Planeringen är ju halva resan 🙂

Jag har också bestämt mig för att för första gången i mitt liv gå med i en styrelse. Jag bor i en bostadsrättsförening och sekreteraren ska flytta och de frågade om jag kunde tänka mig att ta över. Tanken har kommit sen jag slutade med Arbetsförmedlingen men jag hade tänkt kanske om ett år eller så. Men så hände det lite tidigare så jag provar. Har talat om för de andra i styrelsen att huvudet inte fungerar alla gånger utan att de får hjälpa mig just på möten med vad som är viktigt att få med i protokollet. Jag kan ju inte lyssna, prata och skriva samtidigt längre 🙂 . Då blir det kortslutning i hjärnan.

Det är några delmål och nya riktningar som sakta har vuxit fram sen januari. Och det börjar kännas som att livet får en riktning på något sätt igen. En riktning har man ju hela tiden egentligen men kanske mer riktning med mening. Det här med meningen med livet, eller kanske mer som mening i livet 🙂 . Och att känna mening i tillvaron är otroligt viktigt tror jag.

 

När ett plus ett blir två

Vissa saker tar tid att fatta…..och är svåra att lyssna till. Som när kroppen säger ifrån. Nu ser jag ju att min kropp har sagt ifrån många gånger genom livet. Men så många gånger jag bara låtit bli att lyssna till den. Till sist skrek kroppen och då gick det faktiskt inte att ignorera längre.

I hela mitt liv har jag varit känslig i både kropp och själ. Kände av kroppen mycket och tidigt i livet, som mage, rygg, nacke, axlar osv. Men också haft mycket funderingar, undringar och tankar. Dessa funderingar och tankar har gjort att jag har haft svårt att koppla av hjärnan ibland och har tagit på mig för mycket saker att göra och tagit åt mig för mycket av tillvaron runtom mig. Både kroppen och själen har i perioder gjort så att jag har haft svårt att framför allt somna men även på senare år att hålla mig i djup sömn.

Många gånger har jag fått höra att känn inte efter så noga eller fundera inte så mycket eller du är så känslig. Och det är nog så de flesta fungerar kanske. Inte funderar så mycket eller känner så mycket. Eller känner så mycket av sin kropp utan det bara rullar på i livet. Så jag har ju lyssnat på det där och omedvetet försökt att bara bita ihop och köra på. För det är ju så det är. Och i vårt samhälle ska man ju vara en som bara arbetar på, gärna mycket. Är aktiv, social, fulltecknad kalender osv. Jag tror att det kanske fungerar för många men för mig har det inte fungerat något vidare med facit i hand.

För några år sedan förstod jag att jag är en högsensitiv person, alltså högkänslig. Man har helt enkelt ett känsligare nervsystem. För mig blev den insikten vändningen till att sakta men säkert få tillbaka mitt liv. Jag har ju egentligen inte förstått varför jag har gått in i väggen för jag har inte varit en person som har levt för mitt arbete på något vis eller jobbat som en galning. Jag har jobbat en hel del i perioder men också tagit långa ledigheter. Däremot så börjar jag sakta men säkert lägga ihop ett plus ett och få det till två.

download (26).jpgMin högsensitivtet gör att jag tar in mycket mer i tillvaron än vad andra gör och jag behöver mer ”vila” än andra. Kanske inte vila med sömn utan mer vila från stimulans, att ha mer ”stillhet” i mitt liv, att samla ihop tankarna och bearbeta intryck. Nu förstår jag ju att jag har gått och slitit på mig genom hela livet när jag försökt vara som det till en del anses att man ska vara i samhället. Jag har haft fantastiskt mycket roligt under tiden men till sist blev det inte roligt längre utan jag bara blev tröttare och tröttare och fick mer och mer problem med kroppen.

Jag tror inte att min högsensitivitet enbart är boven i dramat till att jag fått fibro och utmattning men den har varit en stor bidragande orsak för jag har levt livet tuffare än vad jag egentligen klarar av. Högsensitivitet är något fantastiskt bra också bara man lär sig att förstå och leva med det personlighetsdraget, för det är just det är, ett personlighetsdrag som cirka 20 % av världens befolkning har.

Nu har jag börjat få glädjen tillbaka i livet och har bättre balans på orken så att jag inte brakar ihop hela tiden och blir sjuk i fibron och stressen. Det händer fortfarande att jag blir sjuk men inte alls på samma sätt som tidigare och jag hoppas att jag fortsätter att lära mig att hantera min situation bättre. Och ju mer jag lär mig och ju mindre stress jag har i tillvaron desto bättre kommer både jag och mitt liv att bli 🙂

 

Fri

Jag har gjort slag i saken och sagt upp mig från Arbetsförmedlingen. Efter 8,5 år i deras händer så kom jag till min gräns.

frihet.pngFör tre veckor sedan hade jag mitt sista möte med Arbetsförmedlingen som det visade sig 🙂 . De tre senaste månaderna har jag funderat och räknat och funderat och räknat på om jag har råd att befria mig från dem. Det är ju ett stort beslut att skriva ut sig från trygghetssystemen när man är uppväxt med att lita på det.

Men det är en sådan stress att vara i händerna på en myndighet på det sättet för jag har en himla massa skyldigheter men egentligen bara en rättighet och det är min ersättning. Och det går ju väldigt mycket efter deras ramverk de måste följa och hamnar man hos en person som är paragrafryttare så kan det gå illa. Som det gjorde för mig för ett antal år sedan, när jag sa ifrån att det var för tungt för mig på den arbetsplats de ordnat åt mig. Svaret jag fick var att jag kanske bara skulle vara glad att jag hade ett jobb…. Med tanke på att jag är den jag är och redan var så stressdrabbad av min situation så var det verkligen inte ett bra bemötande och det slutade med att jag ett drygt år senare hamnade i utmattning 2015.

Då kan ni förstå att det är en otrolig stressbefrielse att äntligen bli fri från dem. Det visade sig efter mycket räknande att min pension inte var lika illa som jag trodde med tanke på hur mina senaste arbetsår har sett ut. Och det är ju så att man får anpassa sig efter vad man får in, så det är min plan. Dessutom tänker jag att min nya ”sysselsättning” kan vara att bli dagmatte åt en eller två hundar några dagar i veckan, kanske någon helg och ev en vecka om någon behöver typ pensionat till sin hund men vill ha det i hemmiljö. Enkelt sätt att ha en hund men inte behöva ha hela ansvaret och trevligt sätt att dryga ut kassan 🙂

Jag önskar att fler i min situation hade valmöjligheten att skapa den friheten för sig, för det har varit en fantastisk känsla i kroppen de senaste veckorna. Att bara göra saker efter hur jag vill och mår. Inte jobba för att få mig i sådant skick att jag skulle kunna arbeta och dessutom känna att jag inte lyckas komma dit. Att känna pressen att de kan hitta på vad som helst för mig när som helst om man hårddrar det. Ju mer ordning jag har fått på stressen desto mer har jag ju förstått att jag skulle få slita hårt p g a fibron för att arbetsträna mig upp till en nivå som kunde ge mig ett eventuell jobb. Jag skulle inte ha någon ork till att göra trevliga saker och få runt vardagen på ett bra sätt. Det livet har jag levt färdigt nu. Det är så det har sett ut i så många år nu så nu är det dags att njuta lite mer i tillvaron och bli en gladare version av mig själv 🙂

Men det är också en konstig känsla att inse att jag troligtvis inte kommer att ha ett arbetsliv igen. Även det har ju varit en stor del i beslutet, att inse att det är den delen av livet jag hamnat i. Men det har ju inte bara gått från en dag till en annan med att vara hemma. Under de senaste 8,5 åren har jag ju bara arbetet dryg 3 år så vanan att vara mycket själv har jag. Dessutom har jag hur mycket saker som helst som jag vill pyssla med så sysselsättningen är inte problemet utan det är nog snarare att inte göra för mycket…. 😉

Måste vs behöva

Idag pratar människor mycket om att de måste, det är väldigt mycket de måste. Men om man vänder på det så kanske det är bättre att säga att man behöver.

För ett par veckor sedan pratade jag med min systerdotter som går i gymnasiet. Hon satt och pluggade på helgen och sa att hon måste plugga för det hade hennes lärare sagt. Pluggande i sig är inte fel men att säga att man ”måste” plugga blir så tvingande och kravfyllt. Det satte igång tankarna.

I min vardag försöker jag använda mig av ”behöver” istället. Att säga att man behöver istället för måste gör att det blir mindre laddat och tvingande. Det gör att axlarna åker ner och stressen minskar en aning sakta men säkert. Det blir dessutom lättare att känna om det rätt och bra för mig

Om läraren som sa att eleverna ”måste” plugga hemma istället hade sagt att ”om ni vill ha det lättare i skolan och bättre studieresultat så behöver ni plugga” så tänker jag att det plötsligt blir ett val som eleverna kan göra. Den känslan av valmöjlighet gör att det blir mindre pressande och det är lättare att få fram känslan av ”vad jag vill ”.

Hårddrar man det så är det ju verkligen inte mycket som vi ”måste” men det är en hel del vi behöver. Pratar man om behov och behöva så blir det lättare att känna efter vad som är nödvändigt för en själv, behov gör det lättare att hitta magkänslan vad som är rätt för mig. ”Måste” blir som ett krav utifrån och krav utifrån behöver ju inte vara rätt alla gånger.

Om jag säger att jag måste träna jämfört med att jag behöver träna så blir det en helt annan laddning i de olika sätten att säga det. Jag behöver träna för att jag ska må bra, alltså väljer jag det. Jag behöver pyssla med kreativa saker för att må bra. Skulle jag säga jag måste pyssla med kreativa saker för att må bra så blir det inte alls samma sak eller känsla i det.

Jag tror att man kan använda ”behöva” i alla sammanhang där många använder måste och det skulle ge en annan känsla till det mesta i livet. Jag förstår att det är många som inte kan ta till sig det sättet att tänka men det gör stor skillnad. Även på nivån om mat och sömn så har man ju val och det är inget måste. Jag behöver äta för att överleva, inte jag måste äta för att överleva. Jag väljer att äta för att jag vill överleva 🙂 . Här hårddrar jag det väldigt men det är ju faktiskt så.

Jag började med det här för flera år sedan och de senaste åren har jag verkligen använt mig av det mer ordentligt i vardagen. Tror det är jätteviktigt att tänka efter vad jag behöver och vad jag vill. Det finns alltför mycket som påverkar och lockar oss i dagens samhälle så att det är lätt att tappa bort vad som är bra för en själv.

Måste vs behöva…..vad tänker ni om det?

Välmående och lust

Det är ofattbart att jag inte får till mer i livet än jag gör och ändå så är det så det är. I huvudet så känns det som att jag ska få till mycket mer än jag får men det slutar ändå med att jag känner som att jag ligger efter hela tiden. Alltså har jag fått jag lov att sänka nivån för att inte känna mig alltför otillräcklig.

Som det känns så tar min vardag, med typ mat, tvätt, handla, ta hand om mig själv med promenad och övningar, 85 % av min tid. Det gör det ju inte i praktiken men ändå så blir det så för att jag behöver ta pauser och vila stup i kvarten så allt drar ut på tiden och jag hinner inte så mycket under dagen. Dessutom går nog allt långsammare än det gjorde förr för att jag ofta är lite mosig i huvudet och långsam i rörelserna på grund av trötthet. Dessutom så går det inte att stressa och försöka skynda för då spänner jag musklerna som ger reaktion i hela kroppen och så blir det bakslag av det.

Nu har jag ändå börjat hitta ett sätt och en nivå som fungerar hyfsat för mig. För det är ju det här med att få in något som är roligt i livet också, det som kan ge stimulans och glädje. Det har det varit dåligt med i många år men det är ju det som ger livsglädje så det är ju otroligt viktigt för välmåendet.

Dessutom har jag nog bättre accepterat att det är så här det är för mig. Det gör att det är lättare att försöka klura ut vad som är viktigast för mig när det gäller trevliga saker jag vill göra, och fokusera på några få grejer. Inte som förr, hugga på allt som dyker upp. Jag har fått down-siza livet helt enkelt. På det sättet kanske livet blir mer fokuserat istället vilket kan vara bra så man inte bara fladdrar omkring 🙂

Och med det att acceptera och försöka leva i nivå med min egen förmåga så kommer sakta men säkert en styrka tillbaka och med det ett välmående. Med välmående har lusten att göra saker kommit tillbaka. Och det där med lust är en sådan otrolig drivkraft. Det är så tydligt. Eftersom jag inte haft orken, välmående och lust så har allt varit tungt. Nu kan lusten få mig att göra en del roliga saker fast jag är trött och inte på topp och få en glädje av det i alla fall. Alltså har det blivit en stor uppåtspiral istället för som tidigare, en nedåtspiral.

download (25)

Men för att komma hit där jag är idag har krävts ett stort, målmedvetet arbete med mig själv, för min egen skull. Och just för att jag har gjort det för min skull och på mina villkor så har jag lärt mig att stå upp för mig och mitt på ett sätt som jag aldrig gjort förr, vilket har gett mig en styrka på ett helt nytt sätt. Nu känns det som att livet är på väg i rätt riktning, min rätta riktning 🙂

Har ni lyckats hitta balansen i livet?

Jobb vs pension

Så här i nyårstider går jag med mycket funderingar på framtiden, hur jag ska göra, vad jag vill göra, vad jag kan göra. Stora frågor att ta beslut om…… Ska jag lägga ner jobbprocessen och bestämma mig för att pensionera mig? Hur vill jag leva då och hur vill jag att mitt liv ser ut då? Hur viktigt är arbete i tillvaron?

Jag har ju fokuserat på att få mig själv att bli bra nog för att jobba och få tag på jobb i 8,5 år nu så jag ser mig fortfarande som en ”arbetande” människa. Det är det som har varit målsättningen hela tiden, att komma tillbaks till arbete, även om jag inte har kommit i mål. Jag vet inte om jag har varit helt klarsynt på vad jag egentligen orkar, för jag har bara varit så fokuserad på att jag behöver arbeta för att få ihop ekonomin.

Och det här med orken är en av sakerna som stressat mig i det undermedvetna. Jag har känt att jag inte kommer att orka och dessutom få till min vardag och något slags trevligt liv. Men på något sätt så har jag inte kunnat tänka tanken fullt ut att jag inte orkar för så länge jag bodde i Stockholm så behövde jag verkligen arbeta 50% för att få ihop ekonomin. En fruktansvärd stress att ha det hängande över sig, hur jag ska få till framtiden rent ekonomiskt och dessutom hålla ihop? Inte undra på att jag hamnade i utmattning med detta utöver allt annat.

Men sedan jag flyttade från Stockholm så har ekonomin blivit så otroligt mycket bättre, vilket kom som ett extra plus med flytten. Och då kan jag fundera i andra banor och göra andra prioriteringar. Dessutom har jag kollat på min pensionsprognos som också ser bättre ut än jag någonsin vågade hoppas på efter mina arbetslösa år. Det är klart att jag ser att det vore bättre för ekonomin om jag arbetar och det är bättre samhällsekonomiskt och allt. Men vad är bäst för mig personligen??

download (23).jpgSå nu har det sakta men säkert börjat gå upp för mig att jag faktiskt kan tänka på vad jag behöver och mår bra av vilket är helt fantastiskt i min situation. Och med det har stressen börjat klinga av mycket fortare och jag har fått tillbaka en styrka som jag inte haft på länge. Jag har fått tillbaka valmöjligheten och sitter inte bara i händerna på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Men det är fortfarande ett stort beslut. Som min rehabkoordinator tyckte jag skulle tänka på: det sociala med arbete, ekonomin, att samhället kretsar kring arbete och även att ha ett arbete att välja att pensionera mig ifrån. Nu har jag funderat rätt mycket på det hon sa och kommer fram till att det egentligen bara är en av dessa orsaker som jag känner är viktig för mig och det är att själv välja när jag vill gå i pension. Men behöver det valet göras från arbete? Räcker det inte med att ha försökt ta sig tillbaks till arbete i så många år som jag har gjort? Det är väl arbete om något, att försöka rehabilitera sig?

Men vem blir jag som pensionär??? Arbete har ju varit en så stor del av livet i så många år, även de åren jag sökt arbete. Det är ju en helt annan femma att gå hemma utan att ha ett arbete men att söka arbete, jämfört med att gå hemma och vara pensionär. Vad blir drivkraften i livet då? Hur ser framtidsdrömmarna ut då? Vad får livet att kännas värdefullt och inte bara en utförsbacke ….. Eller kan drivkraften vara att få hålla hälsan så bra som bara går och få livet att bli mindre slitsamt än det varit de senaste åren och mer trivsamt???

Stora frågor inför det nya året….

Med det önskar jag ett

download (24).jpg

med nya glädjeämnen och utmaningar